my breakdown
ett år sedan nu.
igår, den nionde.
Jag kom ihåg dagen jag fick reda på det, att han hade cancer. Jag var påväg till gymmet med mamma och så får hon ett samtal av mormor. Mamma sa det så entoningt så det gick inte upp för mig först, sen upprepade hon det eftersom hon såg att jag stod där förstenad. Tårarna vällde och vällde, jag fick flashback och alla minne kom upp. Det blev bara för mycket. På gymmet gick jag till säcken och börja boxa, som om det skulle bli bättre.
Sen ringde vi dit och man hörde hur dåligt han mådde, hur han inte orkade anstränga sig för att prata om ens att andas var som att sprungit ett maraton lopp och vara andfådd efter.
Sen var det marknad veckan efter och jag skulle ta det lungt och tänka på annat, gick där med isabella och lisa och så börjar dom spela nån mesig lugn låt och jag känner hur tårarna väller ut. så barnslig är jag, ja.
Sen kom Dagen D. Tisdag 9/9. Min moster hade skickat ett sms till mamma. "ring oss" stod det, så mamma gjorde det.
En sekund efter så tappar hon telefon och skriker, hon ligger på golvet och skriker och jag var inte så dum så jag förstod exakt. Jag gick direkt till mitt rum och gömde mig under täcket och grät, det gick inte att sluta.
Mamma vägrade låta mig stanna kvar hemma så hon skjutsade mig till skolan. Första lektionen var inställd så jag satt där i vår korridor och grät, patetisk ja.
På första lektionen som då var fysik kunde jag inte ens se vad som stog på tavlan. Och då fick jag nog, hemma kunde ingen se hur patetisk jag var och fråga hur jag mådde varje fem sekunder för det är då man bryter ner fasaden man byggt upp för syns skull.
Låg hemma och grät i en vecka och kände mig så ful, patetisk, barnslig, töntig och dum.
Men nån gång måste man skärpa sig. Och då och då får man bryta ihop och sitta hemma och gråta till patetiska kärleks låtar med marabou mjölkchoklad i mun.
Nu är det min tur, det här är min sörje månad. Fråga inte varför jag går runt med svarta ringar runt ögonen, inget smink, tårarna på gränsen till att falla eller varför jag inte orkar vara social.
Jag vill ha tid för mig själv och jag hoppas folk kan acceptera det.
igår, den nionde.
Jag kom ihåg dagen jag fick reda på det, att han hade cancer. Jag var påväg till gymmet med mamma och så får hon ett samtal av mormor. Mamma sa det så entoningt så det gick inte upp för mig först, sen upprepade hon det eftersom hon såg att jag stod där förstenad. Tårarna vällde och vällde, jag fick flashback och alla minne kom upp. Det blev bara för mycket. På gymmet gick jag till säcken och börja boxa, som om det skulle bli bättre.
Sen ringde vi dit och man hörde hur dåligt han mådde, hur han inte orkade anstränga sig för att prata om ens att andas var som att sprungit ett maraton lopp och vara andfådd efter.
Sen var det marknad veckan efter och jag skulle ta det lungt och tänka på annat, gick där med isabella och lisa och så börjar dom spela nån mesig lugn låt och jag känner hur tårarna väller ut. så barnslig är jag, ja.
Sen kom Dagen D. Tisdag 9/9. Min moster hade skickat ett sms till mamma. "ring oss" stod det, så mamma gjorde det.
En sekund efter så tappar hon telefon och skriker, hon ligger på golvet och skriker och jag var inte så dum så jag förstod exakt. Jag gick direkt till mitt rum och gömde mig under täcket och grät, det gick inte att sluta.
Mamma vägrade låta mig stanna kvar hemma så hon skjutsade mig till skolan. Första lektionen var inställd så jag satt där i vår korridor och grät, patetisk ja.
På första lektionen som då var fysik kunde jag inte ens se vad som stog på tavlan. Och då fick jag nog, hemma kunde ingen se hur patetisk jag var och fråga hur jag mådde varje fem sekunder för det är då man bryter ner fasaden man byggt upp för syns skull.
Låg hemma och grät i en vecka och kände mig så ful, patetisk, barnslig, töntig och dum.
Men nån gång måste man skärpa sig. Och då och då får man bryta ihop och sitta hemma och gråta till patetiska kärleks låtar med marabou mjölkchoklad i mun.
Nu är det min tur, det här är min sörje månad. Fråga inte varför jag går runt med svarta ringar runt ögonen, inget smink, tårarna på gränsen till att falla eller varför jag inte orkar vara social.
Jag vill ha tid för mig själv och jag hoppas folk kan acceptera det.
Kommentarer
Trackback
